Efter förra veckans urladdning då jag skrev av mig alla känslor för hur vården hanterar människor trodde jag det skulle dröja innan jag bloggade igen.

Men så kom då denna ljuvliga bild som en julhälsning på mail.

Det är en av mina gamla championhundar som för ganska många år sedan fick lov att byta hem eftersom vi plötsligt hade för många hanhundar. Denna hund som var så trygg och helt problemfri var den som jag trodde skulle klara en flyttning bäst. Med sorg i hjärtat lämnade jag honom till en hundvan äldre dam långt uppe i norr. Det gick alldeles utmärkt. Men efter bara några månder dog damen plötsligt och jag fick inget veta, det kunde ha slutat hur sorgligt som helst. Emellertid ingrep ödet på det mest fantastiska sätt.

En elev kom till skolan på en helt annan ort också i norr. Hon berättade för sin lärare att hennes farmor plötsligt dött och att hon hade en liten hund som de måste ta hand om. Läraren som var hundvän frågade vad är det för en hund. En petit brabancon - en mycket ovanlig ras. Men så underligt sa läraren, min dotter har just en sådan hund också en hane. Kan vi åka och titta på hunden. Sagt och gjort de tog med sin egen hund och lät hundarna träffas. Det gick bra så de adopterade även den andre hunden.

Så berättade man detta för uppfödaren till sin egen hund och eftersom min hund var en känd champion visste hon att dessa hundar var halvbröder - de hade samma pappa! På omvägar fick jag så småningom veta var min hund hade hamnat. Jag tyckte det verkade bra och att det var ett otroligt sammanträffande att två små halvbröder uppe i glesbygden skulle hamna i samma hem.

Nu har åren gått och så dyker då denna bild upp. Vilka känslor! Hunden är nu 13 år! Hoppas att han får ytterligare flera goda år i sitt hem. Det finns gott hopp för jag har hans pappa kvar här och han blir snart 15 år.