Idag tänkte jag berätta något ur verkliga livet så det blir en litet längre text än jag annars brukar blogga.

Det handlar om ett lite äldre par X och Y.

X hade flera krämpor och fick en kallelse till återbesök på det stora sjukhuset efter ca 1 år. Under det året hade man ca 15gånger utnyttjat sjukresor de 7 milen till och från hemmet. Under tiden hade egenavgiften höjts med 40% och reglerna för hur sjuktaxin ska beställas komplicerats, men som goda medborgare var paret ändå väldigt tacksamma för den sociala förmånen.

X har svårt att gå och behöver rullstol, men eftersom man skulle till ett sjukhus där man kan låna en rullstol togs inte den egna stolen med.

När de släpptes av vid entré 50, som det stod på kallelsen, visade det sig att mottagningen dit man skulle egentligen ligger närmast entré 35. Nåja, fru Y är ju någorlunda frisk så nog orkar hon släpa iväg herr X i en lånad rullstol genom några korridorer och upp i en hiss och vidare i några fler korridorer. Det tog ju inte ens 10 minuter.

Så hittade man väntrummet och slog sig ner. Vissa patienter skulle ha nummerlappar men X behövde bara vänta. Visserligen kom en sköterska ut emellanåt och undrade om det var några som skulle göra arbetsprov. Det framgick inte av kallelsen, men det skulle tydligen inte X. Patienter som i sina sjukhuskläder kommit dit från en vårdavdelning var inte heller säkra på om det gällde dem så de såg allmänt förvirrade ut.

Nästan på utsatt tid kom en läkare och kallade in X. Tyvärr hade hans dator precis kopplats ner så han kunde inte se Xs journaler. Han frågade varför X var där och det visste ju varken X eller Y eftersom det inte stod i kallelsen, men man relaterade sjukdomsförloppet. Under tiden kämpade läkaren frenetiskt med sin dator och blev osäker om han själv gjorde något fel. Till sist gav han upp och gick och frågade någon annan. Det visade sig att hela sjukhusdatorn låg nere och det brukar visst hända ibland. Emellertid åtgärdades felet ganska fort så läkaren kunde se vad som gjorts med patienten tidigare. Han kollade medicineringen som verkade vara den rätta. Blodtrycket var också ganska bra, så egentligen kunde väl X åka hem och fortsätta med sitt liv. Men kanske skulle man ta ett EKG när patienten ändå rest så långt. En sköterska tillkallades och fick ordna den detaljen. Hoppsan, Xs EKG kunde ev.visa på ett litet hjärtflimmer och i så fall borde medicineringen ändras. X måste gå till sin vårdcentral och ta ett nytt EKG och därefter kan man bestämma hur man bör göra. Det lät ju förnuftigt och bra, så det köper vi. Tack oh tack goa doktorn, det var vänligt och kostade ju bara 280kronor så väldigt bra vi har det här i landet.

Så i receptionen ber Y någon beställa en sjukresa hem, för paret kom ju dit med sjukresa. Tjejen i receptionen ser frågande ut sjukresa???? Ja paret X och Y har åkt sjukresor många gånger under året, men numera ( sedan 1 sept.) får inte patienten själv beställa hemresan utan det ska avdelningen göra!!! Det känner inte personalen alls till. Y blir lite irriterad och hävdar mycket bestämt att så är det.  Tjejen går motvilligt och ringer och kommer triumferande tillbaka och säger: Ni måste ha VÅRDINTYG, finns det.?? Ja, men snälla lilla vän det är det ju sjukhuset som ska skriva. Jaså verkligen! Frågar en annan kollega som hittar en blankett och säger en sån här ska doktorn skriva på. Vilken doktor var det? Eftersom doktorn har ett lite ovanligt namn så har X och Y glömt namnet, men minns att det började på F. Ingen igenkännande reaktion hos personalen. Fru X som är litet het i temperamentet säger: VÄNTA SÅ SKA JAG GÅ OCH LÄSA PÅ DÖRREN OCH SE VAD ER LÄKARE HETER!!!!! Ilsken rusar hon bort och läser på dörren och meddelar personalen i receptionen. Jaha, är det han, jaså. Just då kommer läkaren ut och blir ombedd att skriva på pappret. Han vet att sådant här behöver inte en läkare skriva på, det kan sköterskorna själv göra sedan många år tillbaka. Läkaren skriver dock på och ser lite smått frustrerad ut.

Så utmärkt nu kan en annan tjej i personalen ringa efter sjukbil. Hon kommer tillbaka och säger att bilen kommer om ½ timme. Ingen frågar någonsin efter något vårdintyg.  TABLÅ.

Så letar paret sig ner genom kulvertarna till entren dit taxin är beställd.  Nu har man varit borta i 4 timmar och har mer än 1 tim resa hem så lite kaffe skulle smaka. X parkeras i sin rullstol och fru Y vimsar iväg i korridorerna och någon trappa upp och lyckas hitta en liten servering och köper två muggar kaffe och ett par lussekatter och hinner faktiskt tillbaka till X innan taxin kommer ganska punktligt.

Taxin kommer från en helt annan stad 10 mil bort, men det är inget ovanligt. Så bär det iväg, eftersom föraren inte är från orten kör han lite fel, men det var inte så farligt. Så när  man varit på väg i 20 minuter plingar det i hans dator, då har han fått order att hämta ett par till vid sjukhuset . Eftersom man har hunnit ett bra stycke och dessuton krånglat sig genom stadstrafiken en fredag, så är det inte så attraktivt att vända tillbaka igen.  Fru Y i baksätet säger, hälsa att det redan sitter en tjock käring bak i bilen så det får inte plats två pers till.

Föraren blir litet villrådig, han kör tydligen extra så han är lite ovan. Men han ringer till sin hemmaväxel och får numret till den stora växeln som är i Umeå ( man har slutat använda växeln i Kroatien det blev för mycket fel )  Så ringer han till Umeå, men får beskedet att numret inte används. Oj då. han har nog fått fel nummer, så han får ringa till sin hemmaväxel igen och får då rätt nummer. Ringer till Umeåväxeln, där man resonerar sig fram till att det nog blir dyrare att vända tillbaka än att beordra fram en annan bil.

Så kan man fortsätta på hemresan och efter ca 1 timme till är X och Y lyckligen hemma i sitt lilla hem. Man är glada att man kunnat ta en kopp kaffe under dagen och hoppas innerligt att man inte behöver åka sjukresa på länge.

Snipp, snapp snut så var sagan slut.